Buddhismen kan inte kategoriseras. Ingen etikett passar den.

Buddhismen är inte en religion, åtminstone inte i den mening som vi vanligtvis använder ordet. Den förutsätter faktiskt inte alls någon tro på att en eller flera gudar existerar och, mera allmänt, tillbakavisar den kategoriskt tanken att det finns något alls att tro på, om det inte kan utsättas för förnuftsmässig analys.

Buddhismen är inte heller en filosofi, eftersom den inte är begränsad till ett intellektuellt eller begreppsmässigt betraktelsesätt. Den lär i själva verket, att det inte räcker med att förstå. Man måste också erfara och så småningom ”inse”. Detta är buddhismens andliga dimension.

Buddhismen är inte heller någon kulturell, politisk eller samhällelig företeelse. Kulturen, där man skulle kunna säga att konsten i alla sina aspekter är det högsta uttrycket, har sin grund i världslighet, under det att buddhismen sträcker sig bortom det världsliga. Inom kulturen är konsten ett mål i sig; inom buddhismens ram är den ett medel. Konsten är underordnad, när den jämförs med vishet. Buddhismen är, med andra ord, tidlös och bortom det världsliga, medan kulturen eller konsten, har sin grund i en bestämd tid och samhälle.

Buddhismen är inte politisk, dvs den vet inte av de begränsningar som åstadkoms av gränser och grupper. Den grundas inte på motsättningar mellan människor. Den kommer inte ”någonstans ifrån”. Den överskrider kontinenter och grupper av människor. Nationalitet, hudfärg, samhällsklass och medlemskap i det ena eller det andra partiet osv. utgör inte relevanta kriterier i dess ögon. Tvärtom, så går processen ut på att visa att i grunden alla människor, och mera allmänt alla levande varelser delar samma grundläggande natur, samma känslor, samma strävanden och samma rädslor.

Slutligen, är buddhismen en vetenskap?
Vetenskapen, åtminstone den vi beskriver som ren, är vänd mot den yttre världen, olika företeelser som vi varseblir. Buddhismen, däremot, är vänd mot ” det inre”; dvs att den uppmärksammar medvetandet. Därför sägs det ibland att buddhismen är ”en vetenskap om medvetandet”. Liksom alla uttryck, så har denna sin begränsning.

Jag föredrar att säga att buddhismen är oklassificerbar; att den inte låter sig inordnas i kategorier och jämförelser.

Historiskt sett är buddhismen den undervisning som Buddha Shakyamuni meddelade. Han levde i Indien för mer än tvåtusenfemhundra år sedan. Under århundradenas lopp vidarebefordrades läran; den översattes till skilda språk och berikades med talrika kommentarer. Den buddhistiska litteraturen är, på det sättet, ojämförligt omfångsrik.

Djupare sett är buddhismen Buddhornas tankar eller tänkande som kan sammanfattas i två stora principer: medkänsla och vishet. Buddhismen är därför ett sätt att tänka. Buddhister är de som strävar att finna detta goda sätt att tänka på och som övar sig i det. Buddhor är de som lyckats.

Man skulle också kunna säga att buddhismen, i grunden, är ett reflekterande över lyckan och läran om orsakerna till lyckan. Sedan den visat oss hur mycket vi lurar oss själva, i hur hög grad vi går vilse på grund av vårt sätt att uppfatta världen och oss själva, väcker buddhismen oss till ett nytt seende. Den får oss att se saker på ett annat sätt och leder oss steg för steg fram till insikt om fenomenvärldens och medvetandets sanna natur.

Slutet på allt lidande och all rädsla har sitt ursprung i just denna insikt. Buddhisten är, framför allt, en fridfull person. Han saknar rädsla. Han är också en god person, öppen inför andra. Dessutom är dessa tre egenskaper – vishet, lugn och godhet – sammanlänkade: de uppstår ur varandra.

Buddhismen är därför en resa hän mot vishet, avklarnat lugn och godhet.

texten av:
Dza Ranyak Patrul Rinpoche

svensk översättning från engelska: Ronald Franklin